Nu när jag så smått börjat ladda för vätternrundan har jag tittat in i en del forum och facebookgrupper för landsvägscykling. Även om jag haft vissa fördomar om denna sport häpnar jag över den prylhets och fåfänga som verkar härska hos många (naturligtvis inte alla) utövare. Skall väl också påpeka att detta givetvis gäller andra sporter än cykling även om jag tycker det är mest påfallande där.
Jag är givetvis medveten om att man på elitnivå måste optimera sin utrustning på ett extremt sätt för att nå framgång men att detta sprider sig ner på motionärsnivå tycker jag är tråkigt. Jag vill själv gärna ha bra och ändamålsenlig utrustning men att som motionär lägga ner tusenlappar på att sänka sin tid på träningsrundan med några minuter har jag liten förståelse för.
Men om man har råd, kan man då inte få lägga ner så mycket pengar man vill på sitt stora intresse? Självklart får man det. Det är inställningen jag stör mig på. När prylarna och kläderna blir viktigare än själva utövandet, viktigare än glädjen i prestationen och upplevelsen. När man ser ner på andra som inte har de "rätta" grejerna.
När jag läser diskussioner kring klädsel blir jag ännu mer häpen. Många cyklister uppmanar till att klä sig så att man syns på vägarna. En del kommentarer som då dyker upp är rent ut sagt skrämmande. Varselfärger är tydligen fult och varselvästar är till för amatörer och borde bötfällas. Helsvart verkar vara inne och bilister som inte ser en borde fråntas körkortet. Kläder med fejkade? Sponsorloggor verkar av någon anledning också vara högsta mode. Jag får en plötslig lust att cykla vätternrundan i ylletröja och gigantisk reflexväst.
Det är givetvis lätt att hamna där själv, det skall erkännas, även om min ekonomi inte medger några stora utsvävningar i pryldjungeln. Men jag försöker hejda mig för jag vet ju att upplevelsen och njutningen inte blir bättre eller större av de där nya däcken eller snygga skidorna. För mig finns den sanna glädjen och behållningen av träningen i en annan dimension. I mjölksyran i benen, svetten som droppar, solen i ögonen och kampen att pressa mig lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar