Sol och bara ben

Första passet utan mössa! Det blev en härlig tur i dag på 70 km i sol och behagliga 20 grader. Glasspaus halvvägs och medvind på hemvägen förgyllde turen ännu mer.

Nu är det 26 dagar kvar till vätternrundan och jag börjar känna mig lite smått nervös. Träningen går dock bra och jag har lyckats skrapa ihop ca 70 mil på cykeln med en längsta tur på 10 mil. Försöker också varva cyklingen med lite löpning och styrketräning, både för att få lite variation och stärka ben och bål.

Nu hoppas jag på fortsatt fint väder så jag kan klämma in något kvällspass i veckan och att kroppen hålls hel och frisk.

Det blir mycket cykling just nu...

Jag:    Jag går ut med soporna
H:      Okej
30 min senare..
H:      Det tog tid att gå ut med soporna...
Jag:    Jo... Jag gick och hälsade på min cykel            en stund 😀

Motvind

Drömmer om cykelturer i sol, behaglig vårvärme och fågelkvitter men en blick genom fönstret väcker mig obarmhärtigt. Cyklingen har hittills mest inneburit underställ, skidställ, mössa och stelfrusna fötter.

Häromdagen gjorde jag årets hittills längsta cykelpass på drygt 80 km. Vägnätet runt Lycksele är av den karaktären att det är svårt att hitta lämpliga rundor om man inte skall cykla väldigt långt. Därför blir det oftast att åka och vända åt något håll. Fördelen med detta är att man brukar ha medvind ena vägen. Så inte fallet den här gången. Startar mot Storuman med lätt motvind. Hade planerat att vända i Kattisavan men trampar på ännu en bit. Den förväntade medvinden på hemvägen uteblir dock. I stället möts jag av motvind och en snöby. För ovanlighetens skull denna vår visade sig solen då och då vilket boostade humöret något.

Filosoferade under denna tur på de mentala aspekterna vid träning och under lopp. Jag insåg att jag behöver lite pannbensträning. Från och med nu skall jag försöka lära mig att älska uppförsbackarna och välkomna motvinden. Lättare sagt än gjort... men jag hämtar inspiration från Stephan när han coachas av Daniel Tynell inför Vasaloppet (Länk).

Måste ändå säga att träningen inför Vätternrundan går bra. Har skrapat ihop ca 35 mil cykling varvat med lite löpning och styrketräning. Målet är minst 100 mil cykling innan loppet. Det känns som jag sakta men säkert blir starkare och mer uthållig på cykeln. Tyckte mig dock märka i dag på löpbandet att cyklandet går ut över löpformen i viss mån. Jag får ju inte glömma att Lidingöloppet väntar senare i höst :)

Kolfiber och varselvästar

Nu när jag så smått börjat ladda för vätternrundan har jag tittat in i en del forum och facebookgrupper för landsvägscykling. Även om jag haft vissa fördomar om denna sport häpnar jag över den prylhets och fåfänga som verkar härska hos många (naturligtvis inte alla) utövare. Skall väl också påpeka att detta givetvis gäller andra sporter än cykling även om jag tycker det är mest påfallande där.

Jag är givetvis medveten om att man på elitnivå måste optimera sin utrustning på ett extremt sätt för att nå framgång men att detta sprider sig ner på motionärsnivå tycker jag är tråkigt. Jag vill själv gärna ha bra och ändamålsenlig utrustning men att som motionär lägga ner tusenlappar på att sänka sin tid på träningsrundan med några minuter har jag liten förståelse för.

Men om man har råd, kan man då inte få lägga ner så mycket pengar man vill på sitt stora intresse? Självklart får man det. Det är inställningen jag stör mig på. När prylarna och kläderna blir viktigare än själva utövandet, viktigare än glädjen i prestationen och upplevelsen. När man ser ner på andra som inte har de "rätta" grejerna.

När jag läser diskussioner kring klädsel blir jag ännu mer häpen. Många cyklister uppmanar till att klä sig så att man syns på vägarna. En del kommentarer som då dyker upp är rent ut sagt skrämmande. Varselfärger är tydligen fult och varselvästar är till för amatörer och borde bötfällas. Helsvart verkar vara inne och bilister som inte ser en borde fråntas körkortet. Kläder med fejkade? Sponsorloggor verkar av någon anledning också vara högsta mode. Jag får en plötslig lust att cykla vätternrundan i ylletröja och gigantisk reflexväst.

Det är givetvis lätt att hamna där själv, det skall erkännas, även om min ekonomi inte medger några stora utsvävningar i pryldjungeln. Men jag försöker hejda mig för jag vet ju att upplevelsen och njutningen inte blir bättre eller större av de där nya däcken eller snygga skidorna. För mig finns den sanna glädjen och behållningen av träningen i en annan dimension. I mjölksyran i benen, svetten som droppar, solen i ögonen och kampen att pressa mig lite till.

Vätternrundan nästa

Nu är jag anmäld till vätternrundan 2017! Efter ett sportlov med mycket fin skidåkning har vädret slagit om till tö och slask så nu börjar jag längta efter att plocka ut cykeln för en första tur. Tyvärr får man nog vänta några veckor till innan det är cykelföre. Uppladdningen startade dock i går med en timmes cykling på gymmet. Behöver nog några pass till för att härda sittfläsket...

Fantastiskt skidväder!

Vi har haft två fantastiska vinterdagar. Efter en snöfattig vinter har vi äntligen fått lite mer snö. I går och idag har vi dessutom haft strålande sol. Helgens träningssaldo blev 17 km skate i går och 15 km klassiskt i dag. Ställde väckning i morse för att återuppleva Vasaloppet från tv-soffan. En helt ny upplevelse när man själv åkt. Blev ju lite sugen att åka igen men det var också rätt skönt att glida fram nästan ensam i spåret i sol och en kompakt tystnad. Nu väntar sportlov med en veckas ledighet och förhoppningsvis flera fina skiddagar.

Ny träningskompis

Hemma i vardagen igen. Införskaffade en ny träningskompis i Mora. En TomTom Spark Cardio. En hyfsat billig klocka men den har de funktioner jag tycker jag behöver. Vattentät, GPS, stegräknare, inbyggd pulsmätare, möjlighet att logga olika aktiviteter, synkning med Bluetooth m.m. Är rätt nöjd så långt men det skall bli kul att testa den i träning. Blir nog ett pass i morgon. Nu är det nog med vila efter Vasaloppet :)

En svensk klassiker eller att bestiga ett berg

Jag har länge drömt om att göra en svensk klassiker. Inte bara för prestationen utan för upplevelsen och den personliga utmaningen. Detta har dock länge känts som att bestiga ett berg. Att få ihop träning resor och ekonomi med familj och heltidsjobb har kännts oöverstigligt.

Egentligen gick startskottet för två och ett halvt år sedan då jag beslöt att anmäla mig till ett halvmaraton i Tavelsjö. Detta var mitt första tävlingslopp och kändes lagom eftersom det var nära och jag kände att jag hade en hyfsad löpform. Detta var en fantastisk upplevelse som gav mersmak. Under 2015 gjorde jag ett till halvmaraton och Dundret runt femmil på skidor. Jag tog dessutom ett till steg mot en klassiker genom att införskaffa en landsvägscykel.

För mig som inte har hållit på med tävling eller motionslopp har det varit ett bra sätt att ta detta lite stegvis. Jag har också upptäckt att jag har lättare att motivera mig till träningspassen om jag har ett mål. Jag har också till viss förvåning märkt att jag gillar att tävla även om det mest är mot blygsamma placeringar eller en viss tid.

Så inför denna vinter beslöt jag mig för att åka Vasaloppet och om jag klarar detta försöka mig på övriga klassikerlopp. I skrivande stund är jag på väg till Mora och målet känns inte längre så långt borta även om det är långt kvar. Jag är i alla fall i baslägret nu.