Klassikern avklarad!

Nu är min första svenska klassiker avklarad. Efter tre mil på Lidingö gick målrakan i ett lyckorus. Tiden 3.30 nånting var väl inte supersnabbt men målet var att säkert ta mig runt för att klara klassikern.

Förberedelserna har inte varit de bästa. Efter nästan 10 år i Lycksele flyttar vi söderut till Tierp för nytt jobb och förhoppningsvis bättre skolsituation för våra barn. Givetvis blev flytten precis under Lidingöloppshelgen. Så mitt i flyttkaos och en lättare förkylning veckan innan var jag nära att ge upp Lidingöloppet. Tack Hulda för att du peppade mig att slutföra detta projekt.

Min klassikerresa har ju handlat om att göra detta mitt i livet med alla vardagens små och stora bekymmer. Det har nog varit min stora utmaning snarare än den fysiska prestationen, även om jag är stolt över den också.

Det som har slagit mig under resan är charmen i att göra dessa lopp tillsammans med tiotusentals andra som alla gör sin personliga resa med vitt skilda förutsättningar. Mer än över min egen prestation är jag djupt imponerad av er som når målet trots skavsår, kramp krascher och sämre fysiska förutsättningar.
Ni är alla hjältar!

Jag har under året följt Stephan Wilson på SVT som också avslutade sin klassiker på Lidingö. Han har varit en stor inspiration. Jag kan bara gratulera till att han sprang snabbare än jag. Hatten av!

Blir det fler klassiker? Kanske, men inte direkt. Har kanske tänkt åka Vasaloppet och cykla Vättern. Jag planerar också att delta i andra motionslopp framför allt på cykel. De stora klassikerloppen har ju sin charm men också sina baksidor. Kostnaden är en men också all logistik och trängsel som i bland stjäl fokus från upplevelsen.

Nu blickar jag frammåt mot nya äventyr både i motionsspåren och i livet.

Vansbro avklarat

Då var också Vansbrosimmet avklarat och därmed 3/4 av klassikern gjord. Var ärligt talat inte så taggad på att simma i 15 grader och regn och en vattentemp på 16,2. Eftersom vi har haft simhallen stängd för renovering har jag inte simmat på drygt ett år. På grund av förkylning blev enda träningen ett 2km pass på badparken i tisdags. Loppet gick dock över förväntan. Efter den första köldchocken och trängseln flöt det på bra (ursäkta ordvitsen). Rent fysiskt var loppet det absulut lättaste hittils och utmaningen bestod som väntat av kylan. På väg tillbaka till campingen körde jag värmen på 28 grader i bilen och dagen avslutades med bastu. Nu fortsätter semestern och det gäller att komma igång med lite mer löpträning även om cykeln är med och känns mer lockande.

I mål med cyklistbränna

Vättern ÄR en stor sjö. Det kunde konstateras efter att jag kl. 14:15 passerat målportalen i Motala. Jag hade då varit på väg i 13 timmar varav ca 11:30 i effektiv cykeltid. Rullsnittet blev ca 26 km/h vilket känns okej. Det var en fantastuisk upplevelse och en intressant resa med toppar och dalar både fysiskt och mentalt.

Att försöka sova innan loppet blev svårt så det blev väl bara någon timme på eftermiddagen. Min startgrupp trampade iväg 01:14 och det var en härlig känsla att susa fram i mörkret till ljudet av cykeldäck i en riglande orm av röda lysen. Östra sidan av sjön blev den finaste upplevelsen. Vättern låg spegelblank i gryningsdiset och vi rullade på kullerstensgator genom ett sovande Gränna. Trots att alla rått mig att ta det lugnt från start blev farten tidvis hög med ett snitt på runt 29 km/h, delvis också för att hålla värmen. Jag hoppade sista depån innan Jönköping och väl framme där väntade en laddning korv med mos.

I soluppgång körde jag vidare och nu väntade några rejäla stigningar men jag kände mig fortfarande rätt pigg och fräsch.
Nästan halvvägs in loppet fick jag en rejäl svacka när krafterna börjar avta och jag inser att jag har mer än hälften kvar. Jag fick sänka tempot rejält och kämpa mig fram till Hjo där det vankades energi i form av lasagne. Mat och en kort stunds vila gav lite nya krafter.

Upp mot Karlsborg började värmen göra sig påmind och antalet cyklister och trafiken ökade markant vilket var mentalt tröttande då man hela tiden måste vara uppmärksam.

På väg ner mot Motala kändes det som kilometrarna gick väldigt långsamt och man fick bita ihop och trampa på. Sista biten orkade jag ändå med en tempoökning för att klara 13 timmar vilket ju lyckades exakt.

Det var en härlig känsla att svänga in på målrakan vid stranden i Motala. Vätternrundan var dock tuffare än jag trott och jag var rejält sliten. Tror mycket var en kombination av sömnbrist, fysisk utmattning och en rejäl solsveda. Min cyklistbränna lär sitta kvar ett tag:)

Några plus och minus

+ Den vackra vägen ner till Jönköping

+Den trevliga publiken utmed banan

+Bra service i depåerna

+Ni anonyma medcyklister som kom med peppande kommentarer

+Den fina miljön vid depån i Hjos hamn

+De väl ledda, diciplinerade och fincyklande klungorna

-De hänsynslöst cyklande klungorna

-De många krascherna, såg tre som såg rätt allvarliga ut 

-Ni som kastar skräp längs banan (specielt du som kastade en gelkork på mig)

-Trängseln och biltrafiken på vissa delar

-Dyrt

Blir det då några fler rundor? Kanske. I så fall skulle jag gärna cykla med sällskap eller ta det ännu lugnare för att kunna njuta ännu mer. Till sist kommer i alla fall några ervarenheter till mig själv och andra som funderar på att cykla.

- Jag funderade mycket på klädseln innan. Nu var det ju rätt varmt så jag körde med dubbla tunna strumpor, bibs och ett par löpartights, cykeltröja och en tunn vindjacka.  Detta gjorde att jag kunde reglera värmen och grejerna fick plats i ryggfickorna.

- Jag tror att min starttid var ganska bra men man skulle försökt få mer sömn innan loppet.

-Solkräm är bra:)

-Många tycker att Vätternrundan är platt och det är den säkert i jämförelse men efter 20+ mil tar även små backar ut sin rätt.

Mer tankar kommer kanske senare. Nu är det hög tid att packa in cykelbrännan i en våtdräkt och börja ladda för Vansbro.

Redo för Vättern?

Vättern är en ganska stor sjö. Det var den lätt ångestladdade tanke som slog mig när vi i går passerade bron över hammarsundet. Nu ligger jag i husvagnen och lyssnar till regnet som vräker ner... Men SMHI har lovat uppklarnande och fint väder för morgondagen. Snälla låt dom ha rätt bara den här gången.

Jag kommer att starta kl. 01:14 i natt med startnummer 13830. Dagen började med ett försök till sovmorgon vilket inte gick så bra då en viss nervositet och anspänning börjat infinna sig. Efter att ha vinkat av resten av familjen som skall besöka släktingar i närheten (medan familjefadern ägnar sig åt sitt konstiga intresse) tog jag bussen in till Motala för nummerlappshämtning och inköp av några cykelprylar på det stora mässområdet. De stora motionsloppen är ju inte bara motion, hälsa och härlig atmosfär utan också en miljardindustri vilket man ofrånkomligt blir en del av.

Resten av dagen har ägnats åt ohämmat intag av kolhydrater och vätska samt vila och lite sömn.

Nu är träningen gjord och cykeln rustad. Dags att trampa i väg och förhoppningsvis passera målet efter ca 12 timmars cykling. Fast egentligen är tiden inte viktig. Mitt mål är att få en fin upplevelse som ger inspiration till mer cykling och nya äventyr.

En gul maskot och en tuff backe

Nu har nedräkningen inför Vätternrundan börjat på allvar. Väderprognoserna lusläses dagligen och kartor och banprofiler studeras.

I helgen deltog jag i Gimonäs Bikeboost i Umeå 100km. Tänkte att det var en bra uppladdning och ett rejält träningspass.  Visste inte så mycket om detta motionslopp och väl på plats visade det sig att antalet motionärer på min nivå inte var stort. De flesta verkade komma i grupper från cykelklubbarna i Umeå.

Vid start ställde jag mig långt bak och när masterstarten gav fri fart drog större delen i fältet iväg i hög fart. Efter ett tag blev det ganska glest med cyklister men jag kom ikapp en mindre klunga med tjejer från "She Rides Umeå" som frågade om jag ville haka på. Jag sa att det gör jag gärna men att jag inte kört i klunga tidigare. Allt var frid och fröjd tills jag skulle ta min första förning och jag inte hade riktigt koll på farthållningen. Detta resulterade i att jag drog ifrån klungan som kom ikapp i nästa motlut. Jag lät klungan passera och la mig en bit bakom och tänkte att jag inte skall stöka till det för dom. Men ledaren vinkade åt mig att ansluta så jag körde ikapp och hon tipsade mig om vad jag skulle tänka på. Efter hand gick det bättre och bättre och jag började få lite koll på farthållningen.

Det var riktigt roligt att köra i klunga och tiden gick fort då man måste koncentrera sig och hela tiden rotera i klungan.

Den som tycker att Västerbottens kustland är platt skall besöka Rödtjärnsbacken som var något att bita i för en motionär. Inte extremt lång men rejält brant sög den musten ur benen. Eftersom det var ett varvlopp skulle den också göras två gånger.

Jag gick med klungan hela vägen och vi rullade i mål på ca 3:30. Jag tackade för att jag fått åka med och för lektionen i klungkörning. Ledaren svarade att det är alltid kul med en maskot "mannen i den gula jackan".

Nationaldagen firades med en lugn 5 milare i fint väder. Träningssaldot är nu uppe på 90 mil och jag hoppas att få till ytterligare några rundor innan vi på Onsdag nästa vecka styr kosan mot Motala.

Sol och bara ben

Första passet utan mössa! Det blev en härlig tur i dag på 70 km i sol och behagliga 20 grader. Glasspaus halvvägs och medvind på hemvägen förgyllde turen ännu mer.

Nu är det 26 dagar kvar till vätternrundan och jag börjar känna mig lite smått nervös. Träningen går dock bra och jag har lyckats skrapa ihop ca 70 mil på cykeln med en längsta tur på 10 mil. Försöker också varva cyklingen med lite löpning och styrketräning, både för att få lite variation och stärka ben och bål.

Nu hoppas jag på fortsatt fint väder så jag kan klämma in något kvällspass i veckan och att kroppen hålls hel och frisk.

Det blir mycket cykling just nu...

Jag:    Jag går ut med soporna
H:      Okej
30 min senare..
H:      Det tog tid att gå ut med soporna...
Jag:    Jo... Jag gick och hälsade på min cykel            en stund 😀

Motvind

Drömmer om cykelturer i sol, behaglig vårvärme och fågelkvitter men en blick genom fönstret väcker mig obarmhärtigt. Cyklingen har hittills mest inneburit underställ, skidställ, mössa och stelfrusna fötter.

Häromdagen gjorde jag årets hittills längsta cykelpass på drygt 80 km. Vägnätet runt Lycksele är av den karaktären att det är svårt att hitta lämpliga rundor om man inte skall cykla väldigt långt. Därför blir det oftast att åka och vända åt något håll. Fördelen med detta är att man brukar ha medvind ena vägen. Så inte fallet den här gången. Startar mot Storuman med lätt motvind. Hade planerat att vända i Kattisavan men trampar på ännu en bit. Den förväntade medvinden på hemvägen uteblir dock. I stället möts jag av motvind och en snöby. För ovanlighetens skull denna vår visade sig solen då och då vilket boostade humöret något.

Filosoferade under denna tur på de mentala aspekterna vid träning och under lopp. Jag insåg att jag behöver lite pannbensträning. Från och med nu skall jag försöka lära mig att älska uppförsbackarna och välkomna motvinden. Lättare sagt än gjort... men jag hämtar inspiration från Stephan när han coachas av Daniel Tynell inför Vasaloppet (Länk).

Måste ändå säga att träningen inför Vätternrundan går bra. Har skrapat ihop ca 35 mil cykling varvat med lite löpning och styrketräning. Målet är minst 100 mil cykling innan loppet. Det känns som jag sakta men säkert blir starkare och mer uthållig på cykeln. Tyckte mig dock märka i dag på löpbandet att cyklandet går ut över löpformen i viss mån. Jag får ju inte glömma att Lidingöloppet väntar senare i höst :)