Klassikern avklarad!

Nu är min första svenska klassiker avklarad. Efter tre mil på Lidingö gick målrakan i ett lyckorus. Tiden 3.30 nånting var väl inte supersnabbt men målet var att säkert ta mig runt för att klara klassikern.

Förberedelserna har inte varit de bästa. Efter nästan 10 år i Lycksele flyttar vi söderut till Tierp för nytt jobb och förhoppningsvis bättre skolsituation för våra barn. Givetvis blev flytten precis under Lidingöloppshelgen. Så mitt i flyttkaos och en lättare förkylning veckan innan var jag nära att ge upp Lidingöloppet. Tack Hulda för att du peppade mig att slutföra detta projekt.

Min klassikerresa har ju handlat om att göra detta mitt i livet med alla vardagens små och stora bekymmer. Det har nog varit min stora utmaning snarare än den fysiska prestationen, även om jag är stolt över den också.

Det som har slagit mig under resan är charmen i att göra dessa lopp tillsammans med tiotusentals andra som alla gör sin personliga resa med vitt skilda förutsättningar. Mer än över min egen prestation är jag djupt imponerad av er som når målet trots skavsår, kramp krascher och sämre fysiska förutsättningar.
Ni är alla hjältar!

Jag har under året följt Stephan Wilson på SVT som också avslutade sin klassiker på Lidingö. Han har varit en stor inspiration. Jag kan bara gratulera till att han sprang snabbare än jag. Hatten av!

Blir det fler klassiker? Kanske, men inte direkt. Har kanske tänkt åka Vasaloppet och cykla Vättern. Jag planerar också att delta i andra motionslopp framför allt på cykel. De stora klassikerloppen har ju sin charm men också sina baksidor. Kostnaden är en men också all logistik och trängsel som i bland stjäl fokus från upplevelsen.

Nu blickar jag frammåt mot nya äventyr både i motionsspåren och i livet.

Vansbro avklarat

Då var också Vansbrosimmet avklarat och därmed 3/4 av klassikern gjord. Var ärligt talat inte så taggad på att simma i 15 grader och regn och en vattentemp på 16,2. Eftersom vi har haft simhallen stängd för renovering har jag inte simmat på drygt ett år. På grund av förkylning blev enda träningen ett 2km pass på badparken i tisdags. Loppet gick dock över förväntan. Efter den första köldchocken och trängseln flöt det på bra (ursäkta ordvitsen). Rent fysiskt var loppet det absulut lättaste hittils och utmaningen bestod som väntat av kylan. På väg tillbaka till campingen körde jag värmen på 28 grader i bilen och dagen avslutades med bastu. Nu fortsätter semestern och det gäller att komma igång med lite mer löpträning även om cykeln är med och känns mer lockande.

I mål med cyklistbränna

Vättern ÄR en stor sjö. Det kunde konstateras efter att jag kl. 14:15 passerat målportalen i Motala. Jag hade då varit på väg i 13 timmar varav ca 11:30 i effektiv cykeltid. Rullsnittet blev ca 26 km/h vilket känns okej. Det var en fantastuisk upplevelse och en intressant resa med toppar och dalar både fysiskt och mentalt.

Att försöka sova innan loppet blev svårt så det blev väl bara någon timme på eftermiddagen. Min startgrupp trampade iväg 01:14 och det var en härlig känsla att susa fram i mörkret till ljudet av cykeldäck i en riglande orm av röda lysen. Östra sidan av sjön blev den finaste upplevelsen. Vättern låg spegelblank i gryningsdiset och vi rullade på kullerstensgator genom ett sovande Gränna. Trots att alla rått mig att ta det lugnt från start blev farten tidvis hög med ett snitt på runt 29 km/h, delvis också för att hålla värmen. Jag hoppade sista depån innan Jönköping och väl framme där väntade en laddning korv med mos.

I soluppgång körde jag vidare och nu väntade några rejäla stigningar men jag kände mig fortfarande rätt pigg och fräsch.
Nästan halvvägs in loppet fick jag en rejäl svacka när krafterna börjar avta och jag inser att jag har mer än hälften kvar. Jag fick sänka tempot rejält och kämpa mig fram till Hjo där det vankades energi i form av lasagne. Mat och en kort stunds vila gav lite nya krafter.

Upp mot Karlsborg började värmen göra sig påmind och antalet cyklister och trafiken ökade markant vilket var mentalt tröttande då man hela tiden måste vara uppmärksam.

På väg ner mot Motala kändes det som kilometrarna gick väldigt långsamt och man fick bita ihop och trampa på. Sista biten orkade jag ändå med en tempoökning för att klara 13 timmar vilket ju lyckades exakt.

Det var en härlig känsla att svänga in på målrakan vid stranden i Motala. Vätternrundan var dock tuffare än jag trott och jag var rejält sliten. Tror mycket var en kombination av sömnbrist, fysisk utmattning och en rejäl solsveda. Min cyklistbränna lär sitta kvar ett tag:)

Några plus och minus

+ Den vackra vägen ner till Jönköping

+Den trevliga publiken utmed banan

+Bra service i depåerna

+Ni anonyma medcyklister som kom med peppande kommentarer

+Den fina miljön vid depån i Hjos hamn

+De väl ledda, diciplinerade och fincyklande klungorna

-De hänsynslöst cyklande klungorna

-De många krascherna, såg tre som såg rätt allvarliga ut 

-Ni som kastar skräp längs banan (specielt du som kastade en gelkork på mig)

-Trängseln och biltrafiken på vissa delar

-Dyrt

Blir det då några fler rundor? Kanske. I så fall skulle jag gärna cykla med sällskap eller ta det ännu lugnare för att kunna njuta ännu mer. Till sist kommer i alla fall några ervarenheter till mig själv och andra som funderar på att cykla.

- Jag funderade mycket på klädseln innan. Nu var det ju rätt varmt så jag körde med dubbla tunna strumpor, bibs och ett par löpartights, cykeltröja och en tunn vindjacka.  Detta gjorde att jag kunde reglera värmen och grejerna fick plats i ryggfickorna.

- Jag tror att min starttid var ganska bra men man skulle försökt få mer sömn innan loppet.

-Solkräm är bra:)

-Många tycker att Vätternrundan är platt och det är den säkert i jämförelse men efter 20+ mil tar även små backar ut sin rätt.

Mer tankar kommer kanske senare. Nu är det hög tid att packa in cykelbrännan i en våtdräkt och börja ladda för Vansbro.

Redo för Vättern?

Vättern är en ganska stor sjö. Det var den lätt ångestladdade tanke som slog mig när vi i går passerade bron över hammarsundet. Nu ligger jag i husvagnen och lyssnar till regnet som vräker ner... Men SMHI har lovat uppklarnande och fint väder för morgondagen. Snälla låt dom ha rätt bara den här gången.

Jag kommer att starta kl. 01:14 i natt med startnummer 13830. Dagen började med ett försök till sovmorgon vilket inte gick så bra då en viss nervositet och anspänning börjat infinna sig. Efter att ha vinkat av resten av familjen som skall besöka släktingar i närheten (medan familjefadern ägnar sig åt sitt konstiga intresse) tog jag bussen in till Motala för nummerlappshämtning och inköp av några cykelprylar på det stora mässområdet. De stora motionsloppen är ju inte bara motion, hälsa och härlig atmosfär utan också en miljardindustri vilket man ofrånkomligt blir en del av.

Resten av dagen har ägnats åt ohämmat intag av kolhydrater och vätska samt vila och lite sömn.

Nu är träningen gjord och cykeln rustad. Dags att trampa i väg och förhoppningsvis passera målet efter ca 12 timmars cykling. Fast egentligen är tiden inte viktig. Mitt mål är att få en fin upplevelse som ger inspiration till mer cykling och nya äventyr.

En gul maskot och en tuff backe

Nu har nedräkningen inför Vätternrundan börjat på allvar. Väderprognoserna lusläses dagligen och kartor och banprofiler studeras.

I helgen deltog jag i Gimonäs Bikeboost i Umeå 100km. Tänkte att det var en bra uppladdning och ett rejält träningspass.  Visste inte så mycket om detta motionslopp och väl på plats visade det sig att antalet motionärer på min nivå inte var stort. De flesta verkade komma i grupper från cykelklubbarna i Umeå.

Vid start ställde jag mig långt bak och när masterstarten gav fri fart drog större delen i fältet iväg i hög fart. Efter ett tag blev det ganska glest med cyklister men jag kom ikapp en mindre klunga med tjejer från "She Rides Umeå" som frågade om jag ville haka på. Jag sa att det gör jag gärna men att jag inte kört i klunga tidigare. Allt var frid och fröjd tills jag skulle ta min första förning och jag inte hade riktigt koll på farthållningen. Detta resulterade i att jag drog ifrån klungan som kom ikapp i nästa motlut. Jag lät klungan passera och la mig en bit bakom och tänkte att jag inte skall stöka till det för dom. Men ledaren vinkade åt mig att ansluta så jag körde ikapp och hon tipsade mig om vad jag skulle tänka på. Efter hand gick det bättre och bättre och jag började få lite koll på farthållningen.

Det var riktigt roligt att köra i klunga och tiden gick fort då man måste koncentrera sig och hela tiden rotera i klungan.

Den som tycker att Västerbottens kustland är platt skall besöka Rödtjärnsbacken som var något att bita i för en motionär. Inte extremt lång men rejält brant sög den musten ur benen. Eftersom det var ett varvlopp skulle den också göras två gånger.

Jag gick med klungan hela vägen och vi rullade i mål på ca 3:30. Jag tackade för att jag fått åka med och för lektionen i klungkörning. Ledaren svarade att det är alltid kul med en maskot "mannen i den gula jackan".

Nationaldagen firades med en lugn 5 milare i fint väder. Träningssaldot är nu uppe på 90 mil och jag hoppas att få till ytterligare några rundor innan vi på Onsdag nästa vecka styr kosan mot Motala.

Sol och bara ben

Första passet utan mössa! Det blev en härlig tur i dag på 70 km i sol och behagliga 20 grader. Glasspaus halvvägs och medvind på hemvägen förgyllde turen ännu mer.

Nu är det 26 dagar kvar till vätternrundan och jag börjar känna mig lite smått nervös. Träningen går dock bra och jag har lyckats skrapa ihop ca 70 mil på cykeln med en längsta tur på 10 mil. Försöker också varva cyklingen med lite löpning och styrketräning, både för att få lite variation och stärka ben och bål.

Nu hoppas jag på fortsatt fint väder så jag kan klämma in något kvällspass i veckan och att kroppen hålls hel och frisk.

Det blir mycket cykling just nu...

Jag:    Jag går ut med soporna
H:      Okej
30 min senare..
H:      Det tog tid att gå ut med soporna...
Jag:    Jo... Jag gick och hälsade på min cykel            en stund 😀

Motvind

Drömmer om cykelturer i sol, behaglig vårvärme och fågelkvitter men en blick genom fönstret väcker mig obarmhärtigt. Cyklingen har hittills mest inneburit underställ, skidställ, mössa och stelfrusna fötter.

Häromdagen gjorde jag årets hittills längsta cykelpass på drygt 80 km. Vägnätet runt Lycksele är av den karaktären att det är svårt att hitta lämpliga rundor om man inte skall cykla väldigt långt. Därför blir det oftast att åka och vända åt något håll. Fördelen med detta är att man brukar ha medvind ena vägen. Så inte fallet den här gången. Startar mot Storuman med lätt motvind. Hade planerat att vända i Kattisavan men trampar på ännu en bit. Den förväntade medvinden på hemvägen uteblir dock. I stället möts jag av motvind och en snöby. För ovanlighetens skull denna vår visade sig solen då och då vilket boostade humöret något.

Filosoferade under denna tur på de mentala aspekterna vid träning och under lopp. Jag insåg att jag behöver lite pannbensträning. Från och med nu skall jag försöka lära mig att älska uppförsbackarna och välkomna motvinden. Lättare sagt än gjort... men jag hämtar inspiration från Stephan när han coachas av Daniel Tynell inför Vasaloppet (Länk).

Måste ändå säga att träningen inför Vätternrundan går bra. Har skrapat ihop ca 35 mil cykling varvat med lite löpning och styrketräning. Målet är minst 100 mil cykling innan loppet. Det känns som jag sakta men säkert blir starkare och mer uthållig på cykeln. Tyckte mig dock märka i dag på löpbandet att cyklandet går ut över löpformen i viss mån. Jag får ju inte glömma att Lidingöloppet väntar senare i höst :)

Kolfiber och varselvästar

Nu när jag så smått börjat ladda för vätternrundan har jag tittat in i en del forum och facebookgrupper för landsvägscykling. Även om jag haft vissa fördomar om denna sport häpnar jag över den prylhets och fåfänga som verkar härska hos många (naturligtvis inte alla) utövare. Skall väl också påpeka att detta givetvis gäller andra sporter än cykling även om jag tycker det är mest påfallande där.

Jag är givetvis medveten om att man på elitnivå måste optimera sin utrustning på ett extremt sätt för att nå framgång men att detta sprider sig ner på motionärsnivå tycker jag är tråkigt. Jag vill själv gärna ha bra och ändamålsenlig utrustning men att som motionär lägga ner tusenlappar på att sänka sin tid på träningsrundan med några minuter har jag liten förståelse för.

Men om man har råd, kan man då inte få lägga ner så mycket pengar man vill på sitt stora intresse? Självklart får man det. Det är inställningen jag stör mig på. När prylarna och kläderna blir viktigare än själva utövandet, viktigare än glädjen i prestationen och upplevelsen. När man ser ner på andra som inte har de "rätta" grejerna.

När jag läser diskussioner kring klädsel blir jag ännu mer häpen. Många cyklister uppmanar till att klä sig så att man syns på vägarna. En del kommentarer som då dyker upp är rent ut sagt skrämmande. Varselfärger är tydligen fult och varselvästar är till för amatörer och borde bötfällas. Helsvart verkar vara inne och bilister som inte ser en borde fråntas körkortet. Kläder med fejkade? Sponsorloggor verkar av någon anledning också vara högsta mode. Jag får en plötslig lust att cykla vätternrundan i ylletröja och gigantisk reflexväst.

Det är givetvis lätt att hamna där själv, det skall erkännas, även om min ekonomi inte medger några stora utsvävningar i pryldjungeln. Men jag försöker hejda mig för jag vet ju att upplevelsen och njutningen inte blir bättre eller större av de där nya däcken eller snygga skidorna. För mig finns den sanna glädjen och behållningen av träningen i en annan dimension. I mjölksyran i benen, svetten som droppar, solen i ögonen och kampen att pressa mig lite till.

Vätternrundan nästa

Nu är jag anmäld till vätternrundan 2017! Efter ett sportlov med mycket fin skidåkning har vädret slagit om till tö och slask så nu börjar jag längta efter att plocka ut cykeln för en första tur. Tyvärr får man nog vänta några veckor till innan det är cykelföre. Uppladdningen startade dock i går med en timmes cykling på gymmet. Behöver nog några pass till för att härda sittfläsket...

Fantastiskt skidväder!

Vi har haft två fantastiska vinterdagar. Efter en snöfattig vinter har vi äntligen fått lite mer snö. I går och idag har vi dessutom haft strålande sol. Helgens träningssaldo blev 17 km skate i går och 15 km klassiskt i dag. Ställde väckning i morse för att återuppleva Vasaloppet från tv-soffan. En helt ny upplevelse när man själv åkt. Blev ju lite sugen att åka igen men det var också rätt skönt att glida fram nästan ensam i spåret i sol och en kompakt tystnad. Nu väntar sportlov med en veckas ledighet och förhoppningsvis flera fina skiddagar.

Ny träningskompis

Hemma i vardagen igen. Införskaffade en ny träningskompis i Mora. En TomTom Spark Cardio. En hyfsat billig klocka men den har de funktioner jag tycker jag behöver. Vattentät, GPS, stegräknare, inbyggd pulsmätare, möjlighet att logga olika aktiviteter, synkning med Bluetooth m.m. Är rätt nöjd så långt men det skall bli kul att testa den i träning. Blir nog ett pass i morgon. Nu är det nog med vila efter Vasaloppet :)

En svensk klassiker eller att bestiga ett berg

Jag har länge drömt om att göra en svensk klassiker. Inte bara för prestationen utan för upplevelsen och den personliga utmaningen. Detta har dock länge känts som att bestiga ett berg. Att få ihop träning resor och ekonomi med familj och heltidsjobb har kännts oöverstigligt.

Egentligen gick startskottet för två och ett halvt år sedan då jag beslöt att anmäla mig till ett halvmaraton i Tavelsjö. Detta var mitt första tävlingslopp och kändes lagom eftersom det var nära och jag kände att jag hade en hyfsad löpform. Detta var en fantastisk upplevelse som gav mersmak. Under 2015 gjorde jag ett till halvmaraton och Dundret runt femmil på skidor. Jag tog dessutom ett till steg mot en klassiker genom att införskaffa en landsvägscykel.

För mig som inte har hållit på med tävling eller motionslopp har det varit ett bra sätt att ta detta lite stegvis. Jag har också upptäckt att jag har lättare att motivera mig till träningspassen om jag har ett mål. Jag har också till viss förvåning märkt att jag gillar att tävla även om det mest är mot blygsamma placeringar eller en viss tid.

Så inför denna vinter beslöt jag mig för att åka Vasaloppet och om jag klarar detta försöka mig på övriga klassikerlopp. I skrivande stund är jag på väg till Mora och målet känns inte längre så långt borta även om det är långt kvar. Jag är i alla fall i baslägret nu.

I mål!

Äntligen i mål på 8 t 44 min. Tiden blev bättre än förväntat med tanke på att det var mitt första Vasalopp. Själva loppet var en härlig upplevelse. Fantastiskt att passera alla klassiska kontroller och att glida in mot Mora i vasaloppsarenan gav en extra energikick. Blev nästan lite tårögd när jag siktade kyrktornet i Mora, detta har jag drömt om länge!

Vädret var fint om än något kallt i starten. Föret var fint men den nysnö som kommit gjorde det något kärvt, speciellt i början. En del nedförsbackar var också lite sönderplogade med stora lössnövallar.

Att jag satsat en slant på att få skidorna vallade var väl investerade pengar. Jag hade bra fäste i princip hela vägen och glidet var också bra, det kändes som jag gled förbi de flesta nedför.

Dagen började med Vasaloppsbussen till Sälen 04.00. Vi var framme vid 6-tiden och det var lätt förvirrande att hitta rätt på den enorma startplatsen. Kö till skidutlämning och toaletter gjorde att jag kom ganska sent till startfållan. Fördelen med öppet spår är att tiden inte startar förrän man går över startlinjen.

Väl i väg blev det som väntat stopp i första backen men det flöt ändå på hyfsat. Som sagt var föret lite trögt i början och då jag försökte staka mycket tror jag att jag brände lite onödigt mycket energi på detta. Jag försökte dricka minst 3 muggar vid varje kontroll pluss att jag hade med egen energidryck. Jag hade också med några förpackningar gel och en energibar. Detta var bra som en extra "belöning" vid kontrollerna. Allt flöt på bra ända till en bit innan Hökberg. Plötsligt kände jag mig helt kraftlös och jättehungrig. I Hökberg tryckte jag i mig 3 bullar, fem muggar med buljong, soppa och sportdryck samt en gel med koffein.  Tog det lite lugnt ut från kontrollen och sedan kändes det som krafterna återvände.

Efter målgång fortsatte köandet till duschar och diplomutdelning. Tror aldrig att jag köat så mycket på en dag som jag gjort i dag.

Sovdags!

Sista förberedelserna

Morgondagens mål och Vasaloppsmässan.

Har i dag gjort de sista förberedelserna. Lämnat in skidorna för vallning och hämtat ut nummerlapp. Under eftermiddagen och kvällen har jag försökt ladda så mycket energi jag kan. Ser ut att bli en fin dag i morgon, halvklart och några minusgrader. Nu är det dags att krypa ner under täcket för en kort natt. Väckning 03.00.

Våndor inför debut i vasaloppsspåret

Under de senaste veckorna och månaderna har tusen tankar snurrat i huvudet. Hur skall jag förbereda mig bäst? Hur skall jag äta? Hur skall jag valla? Hur skall jag klä mig? Det skall fixas startplats, resa, boende, vallning m.m. Var skall man hämta nummerlapp? lämna överdragskläder? Hur skall jag få i mig energi under loppet? Hur skall jag lägga upp loppet? Det känns nästan som jag har glömt bort att jag skall åka de där nio milen också.

Nu är i alla fall alla förberedelser gjorda och jag skall försöka njuta av loppet så gott det går. Det som känns spännande är att se hur kroppen reagerar på så långvarigt arbete. Mitt längsta lopp hittills är fem mil på strax under fyra timmar så det är ju en viss skillnad. Hur länge kommer det då att ta? Jag har inget speciellt mål men under 10 timmar tycker jag borde vara realistiskt. Med hyfsat före och bra dagsform borde det kunna gå snabbare.

Tankar kring motivation

Vad är det som kan få mig att ge mig ut i elljusspåret en mörk vinterkväll efter en lång arbetsdag barnnattning och hushållssysslor. Eftersom min familj inte riktigt (läs alls) delar min passion för träning har jag funderat en del kring detta.

Det jag tror är viktigast för mig är att träningen får mig att må bra. Jag blir piggare, gladare, sover bättre och håller mig förhoppningsvis friskare. Dessutom är det helt enkelt roligt att träna, vilket kanske inte alla håller med om men för mig är det så. Speciellt gillar jag långa pass då jag får bli riktigt trött.

Jag väljer också oftast träningsformer som jag gillar. Nu när jag börjat med motionslopp blir detta ett litet dilemma. För bästa prestation kanske jag borde köra intervaller eller ett styrkepass men oftast försöker jag strunta i detta och väljer något som är roligt. Jag tror detta vinner i längden.

Jag är inte speciellt disciplinerad överlag när det gäller varken träningsupplägg eller kost. Jag gör den träning jag känner för för dagen och unnar mig också god mat och dryck.

Att börja med motionslopp har också höjt min motivation. Det är helt enkelt roligare när man har något att träna inför och man ser ett tydligare resultat av träningen eller bristen på den:)

Jag har också upptäckt att jag är duktig (eller nog korkad) att lura mig själv. I bland när det känns tungt att komma iväg tänker jag att jag bara skall köra ett kort lätt pass. När jag väl kommit igång kör jag oftast rätt hårt i alla fall. Säkert är det inte så för alla men för mig funkat det oftast.

Varför?

Jag är ingen elitmotionär  men ingen soffpotatis heller. Jag är nog en ganska vanlig 42- åring med fru och två barn. Så varför börjar jag plötsligt blogga om min träning. Framför allt är nog den här bloggen för min egen skull. Jag ser den som en dagbok där jag kan samla intryck erfarenheter och genom den hitta motivation till nya mål och utmaningar.  Jag kan dela mitt stora intresse med familj och vänner och kan jag dessutom inspirera någon annan är det givetvis fantastiskt.

Jag har ingen idrottsbakgrund men har i hela mitt vuxna liv tränat och motionerat på olika sätt. Eftersom jag jobbar på simhall bl.a som SAFE-utbildad gyminstruktör är träning och hälsa också en del av mitt arbete. Det jag främst hållit på med tidigare är löpning, styrketräning, simning och längdskidåkning. Välkommen att följa mig i med och motgång på mina små äventyr.